skip to main |
skip to sidebar
är ett jobbigt och defenitivt avslut.
Ingen av mina släktingar ville vara där.
Men jag kände att jag inte kunde lämna syrran så jag stod där och såg henne begravas.
Jobbigt? Ja.
Har haft två hemska dagar där tankarna snurrat runt på högvarv. Idag känns det lite bättre. På måndag är det tänkt att jag ska vara normal och arbeta.
Denna sorg är så tung och plågsam.
Så mycket tankar som sagt. Vad vill jag med mitt liv? Ska jag stampa i samma spår och vara missnöjd med det jag är missnöjd över?
Den som lever får se.
att prata om sorg!
Jag är ledsen, JA, det är jag. Det får jag vara.
Jag kan prata om det OM jag vill, beroende på vilken person det är som undrar...
Och så är det ju med allt egentligen. En del pratar man med och en del mindre.
Ingen ska behöva undvika mig.
Jag är ledsen.
Ibland måste jag få prata om det.
Ibland vill jag inte alls.
Människor behöver inte glo ögonen ur sig. Jag är inte psyko.
Jag är ju samma person, nästan... Jag har sorg och är ledsen, det är det som ändrats.
Troligtvis kommer jag att ha det länge, hela mitt liv.
Jag känner mig mest ensammen i världen. Men jag vet ju att jag inte är det. Men det känns så i alla fall...
Ingen annan kan förstå hur en person känner sin sorg. Jag vet inte hur någon annan känner och jag kan inte förklara så att andra förstår mig fullt ut.
Vi sörjer på olika sätt. Arg, ledsen, tyst, pratsam, gråtmild... Det varierar.
Men allt är väl normalt.
Mitt i all gråt kommer ett leende ibland när jag tänker på alla underbara minnen.
Men det är normalt det med.
http://www.rattvishandel.net/Uploads/fairtrade/Resized/ros630x248.jpg
Det är nu dagen efter begravningen...
Gårdagen var så ljus som den nu kunde bli. Gamla kompisar från vår barndom dök upp och det var en fin ljusglimt i allt det kolsvarta.
Hela begravningscermonin var nog exakt som min syster ville ha den. Låtarna passade utmärk! Det låter kanske hemskt, men i slutet av en låt fnissade jag till mitt i all gråt. Just för att jag kunde se och höra min syster härma det ljud som fanns i sången. Hon gav så himla mycket glädje min syster, så jäkla mycket glädje!
Det blåser fortfarande hårt på det hav som vi befinner oss på. Vi åker vidare på denna bergochdalbana. Hela livet antar jag.
Men våra minnen av min syster och den styrka hon utstrålade kommer aldrig att försvinna.
Vi kommer aldrig att glömma!
Hade hon varit med mig nu skulle vi drömma vidare om våren och sommaren.
Jag skulle väl tvinga henne att kika på en massa inspirationssidor på internet och titta i alla mina inspirationstidningar.
Jag ska kika vidare på denna sida...
PS! TA HAND OM VARANDRA. GLÖM INTE ATT SÄGA TILL DINA BARN/ MAKE/ MAKA/ SYSTER/ BROR/ MAMMA/ PAPPA ELLER VÄN ATT DE BETYDER MYCKET, OCH VISA DET, INNAN DET ÄR FÖRSENT.
inför begravningen.
Imorgon ska jag begrava min syster och bästa vän.
Det kommer att vara vackert och många kommer nog att infinna sig.
Men är det tänkt att jag ska överleva morgondagen också?
Det är så tungt och jag förstår inte hur detta ska gå till.
Låt oss vakna upp ur denna vidriga mardröm! Snälla!
Det ofattbara har hänt.
Nu är det tyst och tomt. Så ini helvete tomt!
Det har gått mer än en vecka nu. Inte förrän nu kan jag ens prata om det.
Jag är egoistisk och skriver: Jag kommer aldrig att få träffa min syster igen. Aldrig prata om allt som bara hon och jag gjorde. Min bästa vän. Min systeryster.
Aldrig mer en härlig vår.
Aldrig mer en varm sommardag.
Aldrig mer en regnig höst dag.
Aldrig mer en julafton.
Vi kommer inte att följas ut med hästarna och tokprata.
Aldrig mer spontanbesök där vi kunde komma på vad som helst.
För det härliga med henne var att det var många, långa spontanbesök. Inget onödigt skrivande på facebook eller sms.
Vi tyckte bättre om att verkligen träffas och umgås.
Cancer är en jävlig sjukdom som förstör!
FUCK CANCER!
.jpg.JPEG)
