Tänka sig! Vilka tankar!

Dessutom när det närmar sig den sista dagen på året...

Jag vet att det är tradition att vara en hel hop på nyårsafton. Äta gott, umgås och skratta!
Minns när jag var yngre och min mamma levde... Då var det en stark tradition att vi och två familjer till träffades. Åt tillsammans. Lekte lekar. Dansade. Pratade och umgicks.
Vi turades om. Vart tredje år var vi hos oss :-) Vi såg ALLTID Grevinnan och betjänten.  Och fyrverkerier förståss!

Men tider ändras...
När min mamma dog så blev det ett enormt tomrum.
Vi höll aldrig i festligheterna längre. De andra familjerna bjöd in oss de första åren.
Jag minns så väl den sista nyårsaftonen med mamma.
Jag minns den första utan henne också, väldigt väl.
Vi fick sovplats hos familjen som inte hållit i festen. Och allt kändes så där mysigt igen.
Men de visste nog inte hur lyhört det var i deras hus. För när jag och min syster borstade tänderna kunde vi mycket väl höra exakt vad de sa om våran pappa.
Jag önskar att jag sluppit. Men jag är nöjd att pappa slapp höra.

Nu är jag här.
Med familj.
Med absolut inga planer för nyårsafton.
Och jag skäms!
Om jag kunde kanske jag skulle kunna försöka tigga till mig fler vänner då jag slapp tigga in mig på nyårskvällen hos någon.
Men så här är det ju varje år...

Jag sänder en tanke till de som inte har någon på högtidsdagar.
Jag har min familj! Tack och lov!
Jag önskar bara att jag kunde ge dem ALLT!

Härliga gamla foton

Tänka vad foton kan ge! 

Bilder på min mamma och pappa. Unga och kära 

Min pappa som ägnat hela sitt liv åt hästar. Här är han 14 år gammal.

Det finns inte bara en likhet mellan jag och min mamma! 

Jag fullkomligt ÄLSKAR den här bilden! En del tror att det är jag. 

 Inte så konstigt kanske :-D

Tupp och hantverk

Tuppen och hönorna har det lugnt och skönt. Särskilt nu när jag slaktade den andre tuppen som blev mobbad av den andre tuppen. Vi hade ju slakt på förra kurstillfället och vi som kunde fick gärna praktisera hemma. Och det är första gången i mitt liv som jag slaktat, dödat, mördat... eller hur folk nu uttrycker det. Det är ju lite olika, vem man frågar...
Jag känner ingen skräck kring tuppslakt längre. Det är en himmelsk befrielse. Jag är stolt över mig själv att jag klarade det. Så kommer det många tuppkycklingar till våren är det inte ett problem längre :)

Mina kära hönor har börjat värpa som smått :) Härligt med egna ägg!

Jag och barnen hantverkar gärna tillsammans.

För en vecka sedan var det dags för en sväng till Hola igen :)
Det blev mer täljning denna gång. Besök från JAKbanken och Strömsunds permakultur by. Spinna, tova, karda och stöpa ljus hann vi också med.

Kaninerna fortsätter att växa som de ska. Snart är de ju lika stora som mamman.