Men vad i hela friden!?

Vad gör jag för fel!?

Men på min födelsedag för en vecka sedan hittade jag min käre Pokonis ståendes i hagen med en bruten "fotled". Eller bruten... Den var krossad.
Och hur det hände har jag ingen aning om. Snubblat, halkat, vrickat sig totalt jätteolyckligt!!!
Allt gick snabbt och på någon timme hade jag ingen Pokonis längre. Han ligger begravd utanför hagen.

Jag kände hur världen rasade ihop ännu en gång, just när det började lätta en aningen efter att min syster gick bort i mars.
Min Pålle var en av min tröst. Han har hört mycket och hjälpt mig bara av att finnas.

Vad gör man?
Joo, jag grät ögonen ur mig i två dagar. Grät och sov, grät och sov.

Hur mycket elände ska man ta emot?

De säger att en olycka sällan kommer ensam... 3 på rad brukar det vara...
Så vad blir den tredje smällen då..? Jag blir galen av detta.
Jag och min mage samarbetar inte för tillfället. Men fasen också...
NU FÅR DET VARA NOG!
NU RÄCKER DET!

Nu ska det vända. Vi ska få njuta. Vi ska få leva i lugn och ro.
 JAG GER INTE UPP. NEPP.

Jag blev t.o.m. nevös över att skaffa en ny katt. 
Men varför ska jag plågan och rädslan göra mig så jäkla handikappad?

Igår hämtade vi nytillskottet!
Och hon är ju helt underbar denna lilla bebis :)

NU KÖR VI!
VI LEVER OCH ANDAS OCH FÅR DENNA CHANS!

( Ursäkta denna peppning, men jag måste köra så nu ;)

Vi ses snart igen, med glada, positiva inlägg!