Bridezillan i mig

Så här känner jag mig när jag kliver upp...
Jaa...
Funderar över hur det är att vara en riktig bridezilla egentligen. Jag kanske är det ändå eftersom jag har en karl som oftast håller med när vi planerat bröllopet.
han har inte varit speciellt ängslig när jag provade ringen för 38 papp, han visste att han hade de rätta pikarna så att jag inte skulle kunna tjata om den ens.
Enda gången jag fick onda ögat var när jag sa att han skulle måsta byta till mitt efternamn, he he he. (Han visste nog inte att jag höll på att byta till min mammas ogifta efternamn redan när jag gick högstadiet... Och tänk vad bra... nu blir det ett sjuj-kla partajj när jag gör det dessutom:)

"Vi" har bestämt att ta det coolt när det gäller bröllopet.
Vi ville bägge två vigas hemma på gården. Festen blir i vår höloge. Hästen ska vara med på någon bröllopsbild. Jag ska göra min bukett själv. Grillning tillsammans. Och allt detta, inte för att jag är snål, utan för att jag VILL ha det så här. Jag vill inte göra som alla andra, det är en de största dagar i mitt, min blivande make och våra barns liv. Och då vill man ju ha det precis som i drömmarna, eller hur?

De som ska fota oss och tjejen som ska sjunga påpekade att vi inte vara så noga med exakta saker och tider. Och det var nog inte förrän då jag insåg det
- Skulle vi ha utsatta tider för varje sak skulle jag bli stressad.
- Blir jag stressad blir jag irriterad.
- Blir jag irriterad blir jag OTREVLIG
- Och där har vi... BRIDEZILLAN!

Hugaligen säger jag bara. Jag vill inte locka fram den. Jag vill ha det så här :)