Och det gick...

BRA!
Vårruset måste bli tradition från och med nu :)

Det har aldrig gått så jäkla bra att springa som igår kväll. Kände aldrig att det var tungt, men då sprang jag inte snabbt heller ;) Jag kom in på 38 minuter exakt. Men då startade jag i gruppen efter den första sprintergruppen.
Och hur jag laddade då... Joo, med en stor cheesecake-bit direkt vi kommit till Umeå. En och en halv timme senare, middag på kinarestaurangen. Det är så man ska ladda ;)

Jag gick totalt ca 200m. Det var när vattnet skulle ner i strupen och när jag surrade bort några meter med en bekant.
Känslan när jag såg den första skylten med 1 kilometer var, men faan, var jag inte framme! Vid andra skylten fick jag ett leende på läpparna... Den tredje skylten missade jag, men fick veta att jag passerat den när jag surrade med bekanten. När jag såg den fjärde skylten började jag även höra Peter Siepens röst och leendet blev nog ännu större :D

Att springa i mål var en kick utan dess like! Jag kunde nog ha fortsatt ett bra tag till på den kicken. En tår kom av stolthet över att jag faktiskt KAN någonting!
Jag har idag knuffat undan JANTE och känt mig så glad, peppad och stolt.
JAG KAN!



Om jag är kändiskåt, JA, det erkänner jag! Han tyckte att jag hade en underbart fin fleccejacka. Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang, att jag har likadana kläder som Siepen..?
Jag och Peter Siepen är tait ;) Och jaa, han hade fasta och fina axlar. Jag skötte mig bra och tog ingen annanstans...