Jag är ledsen, JA, det är jag. Det får jag vara.
Jag kan prata om det OM jag vill, beroende på vilken person det är som undrar...
Och så är det ju med allt egentligen. En del pratar man med och en del mindre.
Ingen ska behöva undvika mig.
Jag är ledsen.
Ibland måste jag få prata om det.
Ibland vill jag inte alls.
Människor behöver inte glo ögonen ur sig. Jag är inte psyko.
Jag är ju samma person, nästan... Jag har sorg och är ledsen, det är det som ändrats.
Troligtvis kommer jag att ha det länge, hela mitt liv.
Jag känner mig mest ensammen i världen. Men jag vet ju att jag inte är det. Men det känns så i alla fall...
Ingen annan kan förstå hur en person känner sin sorg. Jag vet inte hur någon annan känner och jag kan inte förklara så att andra förstår mig fullt ut.
Vi sörjer på olika sätt. Arg, ledsen, tyst, pratsam, gråtmild... Det varierar.
Men allt är väl normalt.
Mitt i all gråt kommer ett leende ibland när jag tänker på alla underbara minnen.
Men det är normalt det med.
http://www.rattvishandel.net/Uploads/fairtrade/Resized/ros630x248.jpg
Så bra och fint skrivet! Det är nog så med sorg...man kan inte riktigt förklara hur det är man känner och tänker då man har sorg och ändå är ju sorg ett av det naturligaste i våra liv, vi glädjs och vi sörjer... och vi måste få sörja för att kunna gå vidare och medans vi sörjer så måste vi få vara arga, ledsna, glada osv precis som du skrev! ALLT vi känner och tänker MÅSTE ut - helt normalt!
SvaraRaderaKramar till dig - du är helt enastående(och normal;)!
//Linda
Jag kan relatera till sorgen, men inte förstå den stora smärtan eller saknaden när jag inte upplevt det själv. Kan bara ana hur svårt det känns. Tänker på er!! Kram Jenny Å
SvaraRadera