Igårkväll

åkte jag och min man till PDOL (Piteå Dansar Och Ler- Piteå Dansar Och Spyr)

Det var faktiskt tänkt att hela familjen skulle åka, men jag hade sett fel på tiden då The Ark skulle uppträda. Det var inte 2000 utan 2330, lite skillnad kanske, så det resulterade i att barnen tyckte det skulle vara roligare att sova över hos morfar.

Så... jag har sett fjortisar hoppa och skrika till Veronica Di maggio, kramas, ramla, slåss, flörta... Hmm, såg jag inte någon som grät också? Ja, ja. Hemska tider, och för femton år sedan var säkert jag likadan ;)

Och jag kunde inte annat än att konstatera att jag blivit gammal och förståndig. Så underbart det är att vara med en människa som är lugn, pålitlig, snäll, snygg, söt , rar och alldelens underbar. Att ha gjort bort det där med svartsjuka, eftersom man inte kunde prata med varandra eller bara skulle vara lite dramaqueen, att kunna lita på varandra fullständigt och kanske inte behöver säga saker rätt ut, för den andra personen förstår ändå... Skulle kunna skriva en hel bok angående saker som jag är tacksam över, men lite privat skulle jag kanske fortsätta vara ;)

Men jag och min make, eller rättare sagt JAG skulle se The Ark, för första och sista gången...

Är grymt nöjd! Det rockade FETT (är det så man säger nuför tiden!?)